Önskar att jag hade fört dagboksanteckningar under Stellas första två år, för nu när jag ser tillbaka på hennes bebis- och toddlerår så inser jag hur otroligt mycket det händer och hur mycket man glömmer, särskilt om man lider av både sömnbrist och amningshjärna.
Jag lider av båda just nu och kommer säkert att minnas denna period som en grå gröt ungefär. Sedan Bianca blev 5 mån har vi haft otroligt kass sömn och allt känns luddigt och overkligt på något sätt. Med Stella inföll denna period då hon fyllde 8 mån och pågick fram till hon var lite över året. Minns som sagt inga detaljer, annat än att vardagen handlade om att överleva, varken mer eller mindre. Orkade inte träna, inte tänka på att äta näringsrikt, inte göra något stimulerande över huvud taget. Nu har vi alltså haft det så i en månad, och jag vägrar gå med på att denna zombiefas ska pågå x antal månader till.
Idag fyller Bianca 6 mån och som den goda mor jag är får hon en riktigt fin present av mig – hon ska lära sig att sova. Jag gillar inte ordet sömnskola och jag skyr alla gråtmetoder som pesten, men när jag var gravid med Bianca visste jag att det inte går att ha det som vi hade det med Stella. Då var första 1,5 åren SVINJOBBIGA och istället för att ta tag i skiten så gick jag i hopp om att “det går över snart, det är en fas”. För det är tyvärr det generella rådet BVC ger, de tycker i princip att allt är normalt (så svenskt) och att det bara är att vänta ut skitsömnen och hoppas på att bebisen plötsligt själv ska förstå hur man gör för att sova gott.
Och kanske finns dessa mirakelbebisar som fixar biffen, men våra bebisar är helt klart sådana som behöver lite hjälp på vägen. Så när jag var gravid och fasade över hur det skulle bli med tvåan, blev jag rekommenderad att läsa boken Voit nukkua. Tyvärr finns den bara på finska – väldigt synd, önskar att Staffan hade läst den för den har gett mig många vettiga tips och råd. Självklarheter, när man ser det svart på vitt, men ändå saker jag inte fattade som förstagångsförälder.
En punkt som stack ut lite extra var alla stycken om sömnassociationer (för övrigt en bra sida om man vill läsa mer om sömn). Stella krävde många sådana och det var helt klart en anledning till att hon sov så dåligt. En annan punkt som fångade mig var texterna om rutiner och övertrötthet. Minns att vi ofta fick kämpa för att få Stella att somna på dagarna. Då trodde jag att det var för att hon inte var trött, nu vet jag att det var för att hon var övertrött. Bianca orkar vara vaken 1 h 45 min innan hon ska sova, och den vakentiden går fort. Känns som att vi inte hinner göra något där emellan, hon ska ju hela tiden sova! Är jag noga med att lägga henne i tid, somnar hon i sin säng på några minuter. Väntar jag för länge blir hon skitledsen och kräver att jag vaggar henne, plus att hon sen sover dåligt.
Oftast är det väl så att det första barnet växer upp med noggrant uttänkta rutiner medan tvåan mest får go with the flow och sova och äta när det passar resten av familjen. För oss har det varit helt tvärtom. Vi hade knappt några rutiner med Stella fram till hennes 1,5-årsdag men eftersom det inte visade sig vara ett vinnande koncept, så har jag verkligen anammat rutintänket nu med Bianca. Och även om det är “tråkigt” och det “begränsar” mig på ett sätt, så underlättar det ju vardagen en hel del. På köpet får man också en gladare bebis!
Hur som, nu är det alltså sömnträning på gång. Önska oss god natt och lycka till.
Stella Bianca 